Hejsan,Varje gång jag ser något så hemskt så fäller jag tårar inte bara en utan flera. Jag får rysningar i kroppen och börjar panikslaget att gråta.Jag hatar att veta att för någon betydde personen allt. Att ens tänka på hur man ska fortsätta sitt liv utan personen. Oftast är det tonåringar som blir drabbade men varför? Men om ingenting är meningen vad skulle hända då? Allt som händer är meningen. Men det är svårt att förstå. Jag har aldrig mist en vänn eller en kompis på det sättet. Och även om jag inte skulle *gilla* personen så hade jag vetat att jag har och älskat den som kanske min vän eller bästa vän. Att fälla tårar får någon man inte känner kanske låter fel.Men att veta att flera därute sörjer. Får mig att må dårligt på ett sett så jag börjar gråta. Jag tänker på att tillexempel hur det skulle vara att mista en av mina vänner jag haft geonom livet. Även dom som inte betyder särskillt mycket i dag. Att vakna upp en dag och veta att hon elr han inte finns kvar att gud har tagit tillbaka sin finsate ängel. Det kommer att hända alla en dag men, inte när man är så pass ung, då man just har börjat sitt liv. Varför är det då meningen med att ge och sen ta tillbaka?...
Kanske är det som att låna en ängel bara för en liten stund?. RIP,rest in peac...
( Jag känner inte någon av dom men det är sorligt)

Så sorligt att det händer visst är det . *lev ditt liv idag i morgon kan det vara försent*